08-640 41 30
När ditt unga vuxna barn gått vilse

Mitt intryck är att det finns en stark rädsla att upp­fat­tas som Trå­kig; ”Vad som helst för­u­tom Trå­kig!”. En oro för att den andre ska känna sig uttrå­kad i ens när­varo, att ens trå­kig­het ska smitta av sig. Kanske inte rädd för att säga något trå­kigt i en spe­ci­fik situ­a­tion, att ha olika intres­sen eller åsik­ter.  Men rädd att vara trå­kig som person.

Att vara trå­kig är inte det­samma som att ha trå­kigt. Att ha trå­kigt behö­ver inte inne­bära att man själv kän­ner sig som en trå­kig per­son. När man har trå­kigt så är det omvärl­den och inte en själv som upp­levs ostimulerande.

För att vi inte ska upp­fat­tas som trå­kiga för­sö­ker vi ofta tänka ut något intres­sant eller roligt att säga eller göra. Några av oss lyc­kas, på gott och ont, med det. För oss andra, ju mer vi anstränger oss desto svå­rare att komma på något. Om vi kom­mer på något att säga så kom­mer det ofta oti­mat, någon sekund för sent. Vi kän­ner oss spända, otrygga och tystnar.

Vad göra? Att inte få vara trå­kig är en för­ut­fat­tad före­ställ­ning och en dålig sådan. För­ut­fat­tade före­ställ­ningar vill verka i det tysta, ”bakom ryg­gen” på oss, och där­med få oss att upp­leva de som objek­tiva san­ningar, lika sanna som natur­la­gar.  När vi ”vän­der oss om” och avslö­jar före­ställ­ningen, sät­ter ord på den, kri­tiskt reflek­te­rar över den som jag gör här så för­lo­rar den lite sin kraft. Vi ser att före­ställ­ningen ska­pas och upp­rätt­hålls av män­ni­skor och kan där­för förändras.

Dela arti­keln med andra!