Mitt intryck är att det finns en stark rädsla att uppfattas som Tråkig. ”Vad som helst förutom Tråkig!”. Rädslan att den andre ska känna sig uttråkad i ens närvaro, att ens tråkighet smittar av sig. Inte rädd för att säga något tråkigt i en specifik situation, att ha olika intressen eller åsikter. Men livrädd att vara en tråkig människa.
Att vara tråkig är inte detsamma som att ha tråkigt. Att ha tråkigt behöver inte innebära att man själv känner sig som en tråkig person. När man har tråkigt så är det omvärlden och inte en själv som upplevs ostimulerande.
Av rädsla att uppfattas som varande tråkiga så försöker vi tänka, tänka och återigen tänka ut något intressant eller roligt att säga och göra. Några av oss lyckas på gott och ont hitta en roll, typ ”klassens clown”. För oss andra, ju mer vi anstränger oss att tänka desto svårare att komma på något. Om vi kommer på något att säga så kommer det ofta otimat, någon sekund för sent. Vi känner oss klumpiga och tystnar.
Vad göra? Att inte få vara tråkig är en förutfattad föreställning och en dålig sådan. Förutfattade föreställningar vill verka i det tysta, ”bakom ryggen” på oss, och därmed få oss att uppleva de som objektiva sanningar, lika sanna som naturlagar. När vi ”vänder oss om” och avslöjar föreställningen, sätter ord på den, kritiskt reflekterar över den så förlorar den sin kraft. Vi ser att föreställningen är skapad av människor och kan därför omskapas.