Jag känner mig ensam. Visst har jag några relationer som är viktiga, men ändå får jag inte till någon fördjupning. Vågar inte ta för mig och komma fram med mig själv. Känner mig ofta utanför och blir snarare kritisk till hur jag är när jag är med andra. Alla dessa negativa tankar om hur jag beter mig, hur jag ser ut och överhuvudtaget om vem jag är och vad jag kan. Jag tänker ofta att andra har det bättre och mår bättre än jag. De ser så självsäkra ut, vilket får mig att tro ännu mindre på mig själv. Ofta tvivlar jag på att andra är intresserad av mig och att de till och med tar avstånd. Men kanske är det jag själv som drar mig undan. För jag tackar ofta nej till samvaro och aktiviteter. Men jag gör det för att jag känner mig så obekväm. Fast jag längtar efter andra, att det ska kännas bra. Jag kommer inte till skott med livet, står och stampar. Stress och rastlöshet.  Undrar hur andra tänker och känner……

Känner du igen dig i beskrivningen? Alla som skulle ha stor nytta av gruppterapi är också rädda för att börja i gruppterapi, men de som tar steget in i gruppterapi ges en fantstisk möjlighet att få svar på så många frågor, kunna jämföra sig med andra, märka att man delar känslor med andra. Och träna sig i att vara med andra och våga prata om tankar och känslor. Dvs jobba på att bygga relationer och sin förmåga kunna skapa nära, viktiga relationer och bli starkare i sig själv för att lättare kunna förverkliga sina drömmar.